Det finns ett rum i mig som jag sällan öppnar. Ett rum där min själ får tala utan att jag håller tillbaka. Där finns tystnaden som bär mig, sorgen som formar mig, och ljuset som fortfarande vill fram. Jag skriver härifrån nu.

Vi lever på lånad tid och jag känner det starkare än någonsin. På konstmässan rör sig människor som brinner, skapar, tvivlar, hoppas. Vi möts som kollegor som annars arbetar i ensamhet, och plötsligt står vi där tillsammans, som om våra inre rum fått öppna sig mot varandra. Det är vackert och det gör ont på samma gång.

Tårarna kommer för att åren går så fort. För att jag vet att vi måste ta vara på varandra medan vi kan. Inte fastna i det som varit, inte hålla kvar vid gamla sår. Bara se varandra som vi är nu.

Jag är rädd för att bli gammal. Rädd för att tiden ska ta ifrån mig det jag ännu inte hunnit göra. Men jag bär ett arv, vi tre systrar bär det tillsammans. Ett konstnärsarv från vår mor som skapade in i det sista, som levde sitt uttryck mitt i steget. Det ligger i våra händer nu, och det är både tungt och heligt.

Jag vill att ni ska vara rädda om er. Rädda om dagen som är här, om människorna som står nära, om det som fortfarande går att älska. Livet är skört, men det är också vårt. ...