Lilla huset på söder

Spelmannen står kvar på taknocken, siluetten skuren mot den djupblå himlen. När han höjer saxofonen är det som om hela natten lutar sig närmare. Den första tonen är låg och varm, nästan som en suck från stjärnorna själva. Sedan följer fler, mjuka och runda, och de rullar ner över taket som små ljuskulor.

Musiken vandrar genom luften, letar sig ner till gården där damen sitter i sitt badkar och låter vattnet rinna över sig som ett stilla regn. Hon öppnar ögonen långsamt, som om hon vaknar i en dröm, och ler åt melodin som sveper förbi henne.

Hundarna i paraplyet lyfter sina huvuden, öronen spetsas, och pariserhjulet i fjärran blinkar i takt med tonerna — som om hela världen håller med om att just nu, just här, är allt precis som det ska vara.