Mariaberget

På de gamla kullerstensgatorna uppe på Mariaberget, där Södermalm andas historia i varje sten, hörs en ensam fiol. Tonerna svävar mellan husväggarna som om de letade efter någon att landa hos.

En dam står där i skenet från en gatlykta och spelar rakt upp mot månen, som om hon och himlen för ett stilla samtal. Hennes musik är mjuk men ändå fylld av kraft, och natten lyssnar.

Plötsligt faller tre paraplyer långsamt ner från skyn, som om de svävar snarare än faller. De rör sig i spiraler, fångar ljuset och landar på gatan som små hemligheter från ovan.

En herre öppnar sin dörr och tittar ut, överraskad av både musiken och paraplyernas märkliga ankomst. Han står stilla, nästan andlös, som om han inte vill störa magin som just nu växer i luften.

Och himlen — den är inte bara mörk. Den är levande. Den skimrar i blått och silver, som om den själv spelar med i fiolens melodi.

Det är en sådan natt då allt känns möjligt.