Edit

Du fina lilla sparv,
du sjöng med hjärta och smärta
även när kroppen bar mer än den orkade.
När livet gjorde som ondast
stod du ändå i Eiffeltornet
och lät din röst svepa över Paris
som en hymn av mod och överlevnad.

Du var liten till kroppen
men oändlig i själen.
Varje ton du gav världen
bar spår av dina ärr, dina drömmar,
din okuvliga vilja att fortsätta.
Och trots allt du bar,
trots allt du överlevde,
så stod du där – rakryggad, trotsig, levande.

Och du –
du ångrar ingenting.