Katarina

Under valvet vid gamla Slussen sitter en dam och hennes svartvita hund tätt intill varandra. De har sökt skydd från vinden, och platsen känns som en liten ficka av lugn mitt i stadens brus. På det lilla bordet framför dem står en bakelse, och de delar den som om det vore en ritual de gjort hundra gånger förut. Hunden tittar upp på henne med den där blicken som bara en trogen följeslagare kan ha — och hon skrattar mjukt när den får sin bit.

Bakom hennes rygg, nästan osynlig i skuggan, sitter en mindre hund. Den har hittat en muffins som någon lämnat kvar och äter den med en sådan iver att det ser ut som om den försöker hinna ikapp livet självt.

I bakgrunden reser sig Katarinahissen, blekt av tid men fortfarande stolt. Den tonar upp sig som ett minne från förr — en påminnelse om hur Stockholm en gång såg ut, och hur mycket som ändå finns kvar om man bara tittar noga.